Jag var på en kurs där en tjej berättade något om sig själv. Läraren svarar ”Är det verkligen sant nu, eller kan det vara så att din mun talar gammal sanning?” Det uttrycket fastnade hos mig. Talar min mun gammal sanning?
Gång på gång upptäcker jag att det faktiskt är så. Jag skriver ett inlägg här på bloggen och sedan kommenterar någon och jag inser att; ojdå, det jag skrev handlade nog mer om hur jag tror att jag är. Min förutfattade mening om hur jag alltid brukat göra. Men jag gör/tänker/känner faktiskt inte så numer. Eller så pratar jag vårdslöst om ”hur jag är” och har inte tagit mig tiden att reflektera över om det fortfarande är sant.
Utan att vi tänker på det, fogar vi ofta in små etiketter på oss själva i ett samtal och befäster därmed våra fördomar om oss själva. ”Jag är ju en sådan tidsoptimist och när vi skulle….” eller ”Jag har ju alltid så bråttom när något ska göras, så jag såg inte…” eller ”Jag får ju sådan ångest när jag inte har kontroll….”.
Vi har en bild av hurdana vi är och till viss del är den kanske sann. Men hur ofta tar vi oss tid att uppdatera den där bilden? Ofta kör vi bara på och är så fast i vår egen blid av oss själva, att vi inte ser den förändring som sker. Inte ens när vi har kämpat som djur för att åstadkomma den. Visst är det märkligt?!
Så nästa gång du säger något i förbifarten om dig själv, fråga dig då;
”Talar min mun gammal sanning?”