Att göra slut

När en relation tar slut är det alltid svårt; oavsett om man är den som gör slut eller den som blir lämnad. Jag har oftast varit den som går, den som lämnar. Jag har alltid tyckt att det är jobbigt.

För trots att man väljer att gå, så har det alltid funnits mycket bra i relationen också och det är sorgligt att vara den som sticker hål på bubblan. Och trots att man anser att relationen inte längre fungerar, så är det ändå en person man älskat och inte vill såra. Och trots att man väljer att gå, så finns det alltid en viss rädsla för hur det blir när man blir själv; ensam.

Jag har insett att jag lever i en relation jag måste lämna. Det känns fruktansvärt och jag känner mig otroligt taskig för att jag tar det beslutet. Vår relation har funnits så länge och fungerat så väl; att nu krossa den känns hårt. Samtidigt vet jag att jag inte har något val.

Jag pratar nu inte om relationen till min man; den lever kvar. Jag talar om relationen till hon som var jag. Hon som har varit mitt skal, min sköld, mitt ansikte utåt. I alla år har hon funnits där för mig i ur och skur. Ställt upp, försvarat och skyddat. Alltid redo att vara det, som varje situation krävde. Alltid stark och duktig. Hon har alltid velat mig väl; haft det hon trott varit mitt bästa för ögonen. Hon har gjort så mycket, kämpat så hårt. Och nu vill jag överge henne. Svika.

Jag önskar jag kunde stanna. Jag vill kunna älska henne och jag är tacksam för allt hon gjort. Men det hjälper inte. Jag kan inte välja annorlunda. Hon begränsar mig, håller mig tillbaka, hindrar mig från att växa, utvecklas. Det finns inget annat sätt än att gå.

Rollerna är omvända nu; hon som alltid har varit den starka är krossad. Hon ligger på marken och gråter. Och jag; den sårbara, har till sist hittat en styrka jag inte trodde fanns. Men det är med sorg i hjärtat jag vänder mig om och går.

Jag hör hennes gråt och det gör ont, men trots det, är jag helt säker på vad jag vill göra. Jag är livrädd och trygg på samma gång.

Det finns ingen återvändo.

Jag går nu.